mexico

jag känner mig död.
utslagen.

detta är ingen igenkännande känsla. det är inte som det brukar helt enkelt.
jag är inte trött.
det är inte jobbet som gör det.
det är mina tankar. min obeslutsamhet och min egen hets som gör det.
prestations tankar skulle man kanske kunnde identifiera det med.

jag kände en minut för att ligga i mitt rum i fräntorp med alla mina grejor utspridda på sängen.
snus, skivor, olika papper - både viktiga och oviktiga, Igge, Nallemaja, Johnny junor, mitt pennfack med alla färger i, mitt kuvert med bilder urklippta från tidningar som jag gillar, dagböcker från olika epoker i mitt liv, en halv cigg, en tändare, godis etc. etc.
sitta där i min egen röra med volymen från förstärkaren på max.
sitta i den dova belysningen medans mörkret kröp närmre försterrutan.
ja.

jag kände så.

samtidigt en önskan om att få vara nära henne.
få kunna ge all kärlek jag har och få tillbaka.
gör jag nått fel?
jobbar jag för mycket? själv tycker jag att jag jobbar alldeles för lite och ekonomin e i botten.
är jag för kär? börjar det bli läskigt?
jag vet inte...


önskar jag visste.
detta är mitt längsta...


mitt längsta liv någonsin.